Upp och ner
Sjukt besviken på resultatet idag, lite bittra tårar kom det efter ritten. Charissa kändes som en rund miljon på framridningen, och var full av energi och mjuk som smör. Så efter en kvart var jag egentligen nöjd. Men energin blev vårt fall idag då hon spände upp sig på banan (mycket mitt fel) men totalt tokade upp sig i galoppen, mest hennes fel men såklart mitt också, så dagens största besvikelse var att känna att man sitter på en massa kvaliteer men utan att kunna visa upp dom fullt ut. Vilket lyxproblem om man tänker efter.
Saker jag försöker tänka på nu efteråt:
Jag är otroligt tacksam för att hon känns så fräsch, full av energi och arbetsglädje. Hade hon varit halt hade min enda önskan varit att få henne fräsch, så ja, tacksam att vi ens kan åka på tävling.
Jag har de finaste människorna runt mig, mamma, pappa och Jimmy som supportar och tycker att jag är bäst även om jag är kass, mina fina stallkompisar som alltid lyssnar, peppar och bollar ideer.
Jag har inte tävlat mycket, Charissa är bara 6 år och har inte tävlat mycket. En blind leder en blind kallas det va?
Det vi kan göra för att bli bättre på att tävla är ju att tävla, på`t igen bara och träna, träna, träna, vilket vi redan gör.
Nu ska vi jobba ihop galoppen och få bort de här krumsprången som hon börjat med, fröken är ju röd och hon har egna åsikter.
Som jag sa innan jag red in på banan efter framridningen: idag är gränsen hårfin mellan fantastisk och fiasko. Så väl känner jag ändå henne.
Vi tar dom en annan dag..
